Sjykdom=utanförskap

Regeringen försätter oss i utanförskap!

Regeringens beslut om det nya socialförsäkringssystemet för
allvarligt sjuka och arbetsoförmögna människor försätter de
sjuka i ett gravt utanförskap. Människor som inte alls har en
arbetsförmåga nu eller flera år framåt och som inte ens kan
fungera i sin egen livsföring, kommer att mista sin försörjning.
Denna grupp kommer att hamna utanför samhället.
När man inte längre kan försörja sig själv och sin familj,
bekosta behandlingar, vård och mediciner, betala hyran eller
ha mat på bordet hamnar väl inte sjuka människor någon
annanstans än utanför socialens portar? Klassamhället är nu
skapat av högerspöket och fattiga, sjuka och gamla människor
skall längre inte få finnas i Sverige!

Sjukpenning skall inte ges mer än 12 månader förutom
vid mycket allvarliga tillstånd, som t.ex. cancer, och då vid
speciella skäl, högst 18 månader. Sjukersättning tas bort och
därigenom bostadstillägg samt handikappersättning.
De sjuka skall tvingas, precis som de arbetslösa, att söka
arbete var som helst i landet även om de inte ens kan packa
ihop sitt hem eller flyttstäda pga olika orsaker. Hela livet
omkullkastas och risken för att hamna ännu djupare i sitt
sjukdomsstillstånd är mycket stor p.g.a. stress, press och alla
förändringar. Men det tas det ingen hänsyn till och återfaller
du i sjukdom har du svårt att få någon sjukpenning alls
eller en mycket lägre sådan. Jobba eller dö, det är det enkla
budskapet!

Socialbidraget är mycket snålt beräknat och med detta
klarar inte ens en frisk människa livshanken. Än mindre en
sjuk människa som har mycket stora månatliga utgifter i
form av olika rehabiliteringskostnader, som en frisk människa
inte har en aning om! Dessa tar man inte hänsyn till
i uppräkning av existensminimum. Inga faktiska kostnader
tas det hänsyn till utan socialbidraget är beräknat enligt
riksdagens mått mätt vad som är skäligt för respektive år i
det lägsta laget. Även om socialtjänstlagen säger att varje utredning
och beslut skall tas individuellt görs inte detta utan
de beräknar inom deras ramar för en minimal försörjning.
När den enskilde efterlyser individuella ramar säger socialtjänsten
att ”du kan alltid överklaga beslutet”. Vilket man då
måste göra för att eventuellt få sin rätt, men som man som
sjuk varken orkar eller klarar av.

Vi som lever med smärttillstånd negligeras och nedvärderas
till skillnad från de med cancersjukdomar. Vi som lever
med dessa tillstånd är de enda som verkligen förstår hur
andra med olika smärtsjukdomar och skador har det!! Försök
öppna er lite grann om att ”vi inte bara har lite ont” utan
vi lever i en helt annan verklighet än ni andra med ständig
smärta, sömnlöshet, efterföljande depression och ångest och
handikapp för att vi inte längre kan leva ett liv som alla
andra!! Vi kan inte, hur vi än vill och hur vi än försöker,
klara av att göra t.ex. hushållsgöromål i vårt hem utan att
bli lidande av det i fruktansvärd smärta. Vi kan inte diska
våra koppar utan att handen efter några minuter slutar fungera.
Vi sover inte mer än ett par timmar för att sömnen störs
av smärtan i kroppen och till slut hjärnans funktioner.
Hur ska vi kunna arbeta? Finns det en arbetsplats som vi
kan komma till högst ett par gånger i månaden och efter vår
kropps villkor och egna arbetstider?

Hur ska vi, som inte ens kan sköta vårt eget hem och liv,
men som av denna regering klassas som ”låtsassjuka” få plats
i denna snäva klassificering av sjukdomar som de nu satt upp
och som träder i kraft 1 juli? Var är verklighetsförankringen
i denna kapitalistiska värld vi lever i och hur långt ska detta
få fortgå innan folket står upp och gör uppror mot detta?!
Jag, som fd undersköterska i hemsjuksjukvården, som kan lagar och regler
någorlunda, vet hur myndighetsväsendet fungerar och hur vi
på skolan fick höra att ”Vi har de generösaste socialförsäkringslagarna”
vet att verkligheten är en annan när man
har varit på andra sidan av bron! När man själv stått där och
varit beroende av myndigheternas hjälp så är verkligheten en
annan än vad det står på pappret.

Jag undrar om inte många handläggare på våra försäkringskassor
funderar på att lämna sitt arbete. Jag själv skulle
aldrig kunna arbeta med något som jag vet är fel, och om
jag inte skulle kunna stå bakom de beslut jag skulle tvingas
ta. Hur är det med dig?

Visst finns de sjuka som nog kan arbeta några timmar
per dag eller vecka, ... men vi som inte kan det måste få
ges rätt till ett värdigt liv utan ekonomiskt utanförskap och
utan att behövas sparkas på när vi redan ligger så långt nere
som vi bara kan!!

Denna s.k. Rehabiliteringskedja med 3,6 resp. 9 månaders
prövning av arbetsförmågan som regeringen så gott
pratar om, handlar inte om annat än att stressa upp de sjuka
som redan är nog långt nere i sjukdom, stressade av sin
situation och som varje år måste till sina läkare, försäkringskassan,
försäkringsbolag mm för att bevisa att de verkligen
är så sjuka att de inte klarar av att arbeta. Vissa tillstånd tar
verkligen tid!! Denna stress är oerhört skadlig för oss och
vi som har dessa specifika diagnoser som jag ovan nämner,
blir allt sämre pga. stress och press!! Vi måste ges möjlighet
till förbättring, att steg för steg få komma upp ur vårt djupa
skov och resa oss försiktigt.

Tänk långsiktigt, ge oss tid och andra rehabiliteringsmöjligheter
än enbart arbetslivsinriktad för vi om några
behöver det!! Vi vill inget hellre än tillbaka till livet igen,
till studier och arbete, till vänner och känna oss värdiga och
få ett lönekuvert varje månad men även vi måste få acceptera
det faktum att det kan ta tid och den möjligheten ges inte i
dagsläget. Än mindre efter den 1:a juli!! Så är det för många
av oss och ta våra ord på allvar!!

Om det är någon som undrar hur en sjuk och arbetsoförmögen
människa kan sitta och skriva ett så här långt inlägg
vill jag fråga dig: Om det här räcker för ett års prestation
som arbete, anställer du mig då? Det här är det enda jag kan
åstadkomma på länge nu och jag har pga denna skrivelse
redan försatt mig i smärtskov, men jag gör det för att försöka
öppna era ögon folket!!