fight med hjärnspöken och sjukdom..

Jag slåss mot mina hjärnspöken och jag vill egentligen bara fly.
mår inte alls bra.
Ångesten biter tag i mig och jag fylls med olika känslor.
motvals verkligen.
Jag vill och inte vill.
Orkar och inte orkar.
Jag har förlorat min egen identitet på vägen och jag famlar i mörkret.
Ångesten växer i bröstet och stressen gör mig illa.
min kropp går i revolt och jag är trött.
Tröttheten skär som vassa knivar,och allt jag vill är att smärtan ska gå över.
Jag vill bli den jag varit.Bli den jag känner från förr.
Hon som var så sprallig,full av glädje,vilja,ork,kraft och sorglös.
Positiv till världen och min omgivning men det går inte.

Min kropp har invaderats av mig själv.
min kropp reagerar emot mig själv.

så här är det ...
"Tänk dig att du är ute och kör bil i nåt viktigt ärende.

Plötsligt stannar bilen och går inte att starta hur du än försöker.
Du vet att det finns bensin i tanken, men det hjälper inte. Den är
stendöd och rör sig inte en meter!

Då kan du ringa en verkstad, låna eller hyra en annan bil eller rent
av sälja den och köpa en ny.

Men lek nu med tanken att du inte kan göra något av detta! De
alternativen finns inte.

Du får vackert ställa in det du planerat och snällt sitta och vänta
tills bilen behagar starta igen.

Det kvittar hur gärna du vill fortsätta köra, det kvittar hur nedlåtande
folk är för att du inte kom fram dit du skulle, det kvittar vad du och
andra tycker och tänker om bilen.

Den står där den står. Du vet att den kommer att starta igen men
inte när och inte hur långt du kommer att kunna köra.

Bilen går bara en begränsad sträcka per dag, oavsett om du skulle
behöva använda den mycket, mycket mera…..och dessutom har den fyrkantiga däck!

Sån är min kropp och min trötthet."

Jag slits itu i tusen bitar.
Smärtan sköljer över mig.
Den blir värre av stressen.
Stress som samhället och alla krav ställer på mig.
alla vill ha en bit av mig.
Ska göra så mycket och stressen ökar.
Ångesten och hatet.
Hatar min egen kropp som gör detta emot mig.

Vad har jag gjort för att drabbas av allt detta?
Varför jag?
Har jag inte haft det tufft nog i mitt liv?
Jag tittar tillbaka på mitt liv och inser att jag haft allt för lite medvind.
Livet har varit tufft emot mig.
Varför??Varför jag??
Så många gånger jag har önskat att detta hemska ska ta slut.
Men jag måste orka.
Orka ett litet tag till för mina älskade barns skull.

Varför ska allt vara så svårt?
Varför tappar jag fotfästet då förlorar mitt egna jag.
Varför är mitt mantra nu.
Ångesten biter i mig.
Alla vill ha något av mig.
Något jag inte kan ge,för om jag gör så finns det inget kvar till mig..
Varför är inte jag viktig?
Varför får inte jag?
Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Jag har varit en god medmänniska.
Tagit hand om folk till höger och vänster och inte begärt något tillbax.
Nu när jag behöver hjälp så sticker de.
De har inte tid,vill inte,orkar inte.
Men framför allt förstår det inte.
De förstår inte att jag äts upp innifrån av min sjukdom.
Den knaprar på den jag är och varit i 46 år.
Den jag har känt och jobbat med i så många år.
Nu är jag bara tom.
Den ända gång jag känner något är när barnen kommer och ger mig en kram.
Eller när djuren kryper upp och kurar ihop med mig.

Barnen och djuren hela en bit av mig.
Men resten gör ont.
Har så mycket som jag måste jobba med.
Så mycket att ta tag i.
Vissa saker vill jag göra,vissa inte alls.
Vissa saker vill jag bara lägga bakom mig.
Slippa den ångest som den framkallar.
Jag orkar inte,men jag måste
Ett litet tag till.